Åter till verkligheten.

Jag är totalt knockad efter min första vecka i skolan. I programmet jag går finns inget som heter mjukstart: fullspäckat program från 8 till 16-17. OK, det är längden på en vanlig arbetsdag för de flesta och förmodligen de tider jag måste rätta mig efter fram till 65, men ändå! Det är jobbigt, speciellt efter min dekadenta tillvaro som föregick denna vecka.

Vad har då kursledningen fyllt mina dagar med? Jo, en trevlig blandning av teori och praktik. Bland annat en föreläsning om how to do rektoskopi. Can't wait. Lite halvtragiskt var att jag efteråt blev hemskt sugen på choklad, något som jag delgav tjejerna runt omkring. Jag kopplade felkopplingen way too late.

Vi hade även kirurgisk övning på en nedsövd gris som tyvärr inte fick vakna igen. Tur var väl det för honom. Jag klappade honom på den varma magen när kaliumsprutan tömts i hans blodbana. Inte förrän EKG:t visade klar asystoli slutade jag. Tack för att jag fick lära mig av dig, lille gris.

Imorgon bär det iväg till Hudik. Drömde om staden inatt. Solen bländade och det låg en vacker sjö bredvid sjukhuset. Lovande.

Lev väl och låt dig underhållas av http://se.youtube.com/watch?v=xuZl9tRqjoQ, http://se.youtube.com/watch?v=2A97sXkM6D4 samt http://se.youtube.com/watch?v=2R7QX0zIjgY&feature=related. Är ni riktigt naughty kan ni även lyssna på Titaniclåten men eftersom jag är en så pryd tjej länkar jag den ej :P

Bekämpa herpes med koffein!

Igår såg jag Ebba von Sydow. Hon log lite för sig själv, kanske såg hon mina utställda jeans och fick ett uppslag för nästa modespalt. I'm waiting, Ebba... Eller så kanske hon la märke till min mungipa. Eller... Så såg hon mig inte alls.

Jag läste i Land (LRF:s medlemstidning) att förkylningsmunsår kan kopplas till utveckling av Alzeimer. På något sätt kravlar sig viruset även in i hjärnan, uppenbarligen utan att alla gånger ge herpesencefalit (det sistnämnda stod ej i Land). Jag är stekt med andra ord. Lär få Alzeimer efter AT:n, och vad har jag då gjort med mitt liv? Inte för att jag kan se tillbaka på det så rationellt med alzeimer kan jag ju börja blicka tillbaka redan nu...

Men! På Rapport Morgon (också ett underbart vetenskapligt forum) sade de att några forskare i Finland kommit fram till att flitiga kaffekärringar/gubbar löper minskad risk att få just Alzeimers! Så, go die herpes! Jag blickar framåt istället.

Vad ska man äta idag? Spysoppan till höger beställde jag in i Polen. Den ser inte så värst aptitlig ut men var riktigt god! Att rätten bara skriker transibiriskt fängelse kan den ju inte rå för.

Lev väl!

Surt

Igår kväll satt jag och bloggade i en halvtimme tills datorn bestämde sig för att ta natt och därmed stänga av sig själv. Vi snackar inte avstängning à la nattsvart skärm och rökluktande processor utan en väl utförd sorti med meddelanden som "Du loggas nu ut", "Inställningar sparas", "Windows avslutas".

På tal om surt. Jag är inte den som inte erkänner fel, brister och misstag jag gör. Mitt liv skulle då bli tämligen innehållslöst faktiskt. Den här gången gäller det ekoapelsinerna på Coop. I vredesmod spydde jag galla över att endast kunna köpa just ekoapelsiner på Coop, och som alla vet blir allt med prefixet eko med ens mycket dyrare. Tyvärr vet alla i det här fallet fel. För det första erbjöds visst dödskallemärkta apelsiner dagen därpå för 17:90 kr/kg. Jag köpte tre stycken, d v s ca ett kilogram. Till min stora förvåning kostade tre stycken ekoapelsiner i nät 16:90! Visserligen var de något mindre än deras besprutade fränder men det tog de igen tjugo gånger om genom att smaka så mycket fräschare och vara mycket saftigare. Så, förlåt Coop, här kommer upprättelsen i form av en egen skapad mind-map så att jag aldrig må glömma att ha empiriska data bakom mina slutsatser. (Tilläggas bör att ICA Pest sålde syndapelsiner för 10 kr/kg. Då kan Coop stoppa upp sina välsmakande solar i... Solariet. Hur goda de än må vara.)

Jag har blivit totalt förslappad. Igår sov jag sex timmar på natten, fyra timmar på bussen till Ö och sedan drygt två timmar på eftermiddagen. Trots detta hade jag inga större problem att dra ner rullgardinerna vid midnatt och sussa ända tills telefonen väckte mig kvart i elva. Jag har till och med slutat att ens försöka sätta mig ner och ägna mig åt mina pensionärsintressen. För att inte tala om den trave pocketböcker som jag likt Askungen gått och suckat över att jag aaaaaldrig kommer ha tid att läsa. Hur ska det gå när jag börjar skolan? "Ursäkta mig, jag måste faktiskt gå och lägga mig. Har ju faktiskt varit vaken i snart fyra timmar! Hujedamejett... Har nån sett min rollator förresten?"

Frågan inställer sig då förstås vad jag faktiskt gör om dagarna... En komplex fråga vars minst lika komplexa svar kan sammanfattas med "inte ett skit". Äter, möjligtvis. Men på det hela taget är jag faktiskt nöjd med min tillvaro och har inga större planer på att ändra den under denna sista vecka i frihet. För första gången sen typ tredje klass (ej gymnasiet, alltså) känner jag faktiskt att det ska bli lite roligt att komma igång igen efter en längre ledighet. Inte minst för att få träffa mina vänner och höra om deras upplevelser från fjärran länder. Men nu ska jag äta. Sen tror jag jag lägger mig och vilar middag.

Guds frid!

Blått blod, svett och tårar.

My God, den här dagen har rymt så mycket, speciellt med tanke på att agendan, och skallen, var helt blank när man vaknade på morgonen. OK, det enda som inte var blankt var min mungipa där ett blomkålsformat munsår hade slagit ut under natten. Gud var uppenbarligen inte så imponerad över min lagliga nedladdning igår. Inte anade jag när jag stod framför badrumsspegel med min bultande mungipa vad denna dag skulle ha i sitt sköte! Vi börjar med en upptäcksfärd in da hood där B bor!

Då B erhållit julklappen värd ca en miljon vuxenpoäng i form av en värdecheck på Cervera lunkade vi fram till ännu ett oupptäckt köpcentrum. På vägen gick vi förbi en skidbacke där liftkön var ca en kilometer lång. Solen sken, temperaturen låg på behagliga två minusgrader, folk åkte långfärdsskridskor på vattendraget vi gick längs med och alla barn och hundar var glada och hoppade fram. Gud måste ha insett sitt misstag med munsåret, helt enkelt. Hur som helst. Cervera är en trevlig affär och skulle säkert ha varit himlen på jorden om man levde på mer än CSN. Glad i hågen plockade B på sig en hel servis samt lite extra smått och gott, typ extra tallrikar och en stor salladsskål.

Jag har aldrig önskat mig en bil så mycket som när jag släpade hem en papperskasse full av ömtålig, tung keramik. Humöret sjönk à la Fritt fall på Liseberg, blodsockret likaså, för att inte tala om värken i mina stackars axlar. Kan ju tilläggas att jag får ont i dem utan att bära något över huvud taget. Jag kände mest bara för att kasta keramiktallrikar som frisbees och försöka knocka alla jävla lattemammor och påpälsade moppar till hundar. Då såg jag henne. Tio meter framför mig gick kronprinsessan Victoria i sällskap med en väninna och två steg framför henne gick Daniel Westling, förmodligen med väninnans respektive. Min reaktion blev lika diskret som, let's say... Hiroshima? OK, kanske inte riktigt men i klass med jämfotahopp och högljudda viskningar till B som uppenbarligen couldn't care less och skämdes när jag gasade på för att komma ikapp de få stegen som skilde mig från vår kommande statschef. Endast två sura män i dunjackor gick mellan oss som en mur. Det tog typ två minuter för mig att inse att de var livvakter från Säpo och därmed anställda för att just vara som en mur mellan Vickan och omvärlden. De hade inte behövt blänga så surt på mig så många gånger som de gjorde. I fatt, liksom. Jag hade inte tänkt överfalla dem med min mobilkamera eller smitta Vickan med herpes. Måste bara säga att Daniel Westling verkade vara mycket glad idag (vem skulle inte vara det om ett vandrande blomkålshuvud förföljde en?), han vände sig hela tiden mot Victoria och skrattade och log. Puppy love.

Resten av vägen hem pumpade adrenalinet. Tänk, jag har bara varit i Sthlm en vecka och redan sett en kunglighet! Wow, hade räknat med att typ se någon i klass med Linda Rosing, men Victoria! Tilläggas bör att B gick tjugo meter framför mig tills vi var utanför porten, för utskämd och uttröttad av att bära en tung servislåda och mitt bondlika manér som säkert skulle straffats med skampålen för några generationer sedan.

Senare på dagen promenerade vi till Coop. I Sthlm finns uppenbarligen bara Coop. Jag har aldrig längtat så mycket efter ett ICA Supermarket som jag gör nu. Där kan jag själv välja om jag vill köpa eko-bananer för 23 kr/kg eller syndbananer för 12 kr/kg. Samma sak med apelsiner. Dessutom slipper jag förmodligen påsar med fiberlakrits, chokladdoppade pumpafrön och alger. Den dag jag köper en påse fiberlakrits eller alger, snälla skjut mig! Eller slå mig åtminstone hårt.

Väl hemma ville B baka bröd. Och med bröd menade han yoghurtbröd där degen skulle friteras. I mitt stilla sinne undrade jag vad det var för fel på vanliga scones men upptäckarlusten tog över och glad i hågen började vi joxa ihop yoghurt, mjöl och olja som vi sedan dränkte i het olja. Resultatet blev som B uttryckte det: Misslyckat jävla äckligt bajsbröd. Halva degen och allt "bröd" slängdes. Man måste våga för att vinna, mangolassin vi rörde ihop blev dock en succé!

Dagen avslutades med laglig nedladdning av Pans labyrint, en spansk film som jag säkert skulle börjat tjuta till om jag sett den på bio. Rekommenderas! Till detta njöt jag andaktsfullt av en ekoapelsin från, just det, Spanien!

Sist, men inte minst, har jag idag lärt mig ett nytt ord: sillahövfe [sillahôvvä]. Kommer från halländskan och dess betydelse kan jag berätta någon gång när jag har mer tid!

Lata dagar

Visst är det typiskt att när man väl har tid att skriva något om sin dag har detta en naturlig förklaring: tiden har ej fyllts av något att skriva om. Just idag vaknade jag kl 11, åt frukost, duschade, tog en promenad med B, handlade, lagade mat, åt, diskade, landade i soffan, åt en halv Twistpåse, såg på Arn 2 och två avsnitt av 2½ men och nu sitter jag här. Något som kan vara värt att berätta är att vi hyrde filmen via internet lagligt (film2home.se), så då fick vi en guldstjärna i himlen. Min tid i skärselden förkortades säkert med två minuter.

I lördags åkte jag och B till Lkpg med Swebus. Jag somnade som en liten gris. B påpekade att jag alltid sover med öppen mun. Sexigt. På kvällen åt vi en trevlig middag på en indisk restaurang med min familj inklusive jubilarens (min systers) pojkvän. Maten smakade underbart, för att inte tala om naanbrödet. Mmm, vad gott! Vi rullade sedan hem till min syster där vi lyssnade på tysk smörpop à la Tomas Ledin, tittade på de tappra överlevande efter den stora fiskdöden i akvariet och beundrade presenter (armbandsur och designplastbyttor). När vi stod i porten och kramade avsked fällde systern den minnesvärda kommentaren: "Det här blev ju trevligt. Jag trodde inte det skulle bli så trevligt."

B och jag sov över i Lkpg och spenderade söndagen på IKEA och Ikanohuset i Lkpg. Finns inte så mycket mer att berätta om det. Hem med Swebus igen, dreglade ner kavajslaget och däckade i soffan efter att ha svurit över den inköpta taklampan, klädhängaren, besticklådan, d v s allt som inhandlats på IKEA.

För övrigt är det svinkallt ute! Dags att gräva fram understället... Trevlig trettonhelg!

Naan

Ikväll har B och jag bakat naanbröd. Mmm, vad gott! (Det är ett uttryck jag använder mig av ganska ofta)

I övrigt har vi gått på stan och lallat hela dagen. Jag var den enda av flera hundra tjejer/kvinnor jag mötte som bar utsvängda jeans. Men just wait... Känner på mig att de kommer bli döheta snart igen, och kom ihåg var ni läste det först: BlondinLindas blogg!

Nu ska min naanmage få jäsa i fred så den inte riskerar skymma tangentbordet. Måste bara förvarna om att jag inte kommer kunna blogga imorgon, då bär det av till Lkpg igen. Lev väl!

The beginning of an era...

Oj, oj, oj. I did it! Skaffade en blogg, jag som är osäker på om det stavas med ett eller två g:n. Jag får rampfeber! Man vill ju inte verka korkad inför de max fem personerna som läser detta och som de facto känt mig i flera år och vet att jag inte är det minsta... Korkad.

Idag är det nyårsdagen. Jag klev ur sängen klockan 14, magen skrek, huvudet dunkade och marken svajade. Solen hade börjat gå ner, visst älskar man Sverige?

Min nyårsafton var trevlig värre. I Lkpg hade jag införskaffat mig en outfit som gick i grått, ej på rean, förtås. Tror bestämt att jag ska jag lägga upp en bild någon gång. Kvällen inleddes i trevligt och nytt, fräscht sällskap på Söder. I Sthlm, alltså. Ni kan tyvärr inte se den demonstrativa knycken på nacken. Vi satt till bords, ett väldigt lågt sådant, på kuddar. Detta innebar två problem: 1. Ett oroväckande, högt *ratschhhh* från min grå kreation när jag försökte sätta mig tillrätta. Jag såg för min inre bild hur jag skulle få spendera nyårsnatten med uteliggarna. De har dock större problem än en trasig klänning. Då fick jag dåligt samvete. 2. Efter en stund var man dessutom tvungen att resa sig upp och hämta mer mat. Jag var lika stel och stapplig som "Agda" på geriatriken, ni vet hon som numera har mer proteser än ben i kroppen. Var dock inte beredd på detta faktum vilket gav en komisk gång à la Apmänniskan Lucy. Roade flera.

Kvällen gick. Maten var jättegod och ölen slank ju ner som den brukar. Bland det pinsammaste som skedde under kvällen var när min outfit för andra gången demolerades. Denna gången med ett *svischhhh* och *donk* då jag halkade på en isfläck och skrapade upp vä knä. Till skillnad från när jag ramlade av cykeln utanför Ackis och skrapade upp höger knä. Märk väl.

Blodet sipprade fram, så ännu en gång anammade jag looken av en ettaklabbare. Som tur var hade jag med mig ett par extra strumpbyxor och naturligtvis tvingades B gå och vifta med förpackningen med en strumpbyxeklädd välsvarvad rumpa på omslaget. Smidigt.

Nu ska jag bara dra en anekdot till om kvällen. Vi var ute på en s k partybåt. I Sthlm *knyck med nacken*. Även på dessa tillställningar finns åtskilliga bladders som måste tömmas. I en kö ämnad för detta ända(kul)mål stod alltså jag. Tjejen inne på toan tog lång tid på sig. Mycket lång tid. Då tog jag lagen i egna händer och låste upp dörren utifrån med hjälp av mitt armband. Uppskattades inte. Tilläggas bör att tjejen i fråga höll på att ta på sig ytterjackan och alltså var på väg att självmant lämna toan. Om den drabbade tjejen mot förmodan skulle läsa detta så ber jag så hemskt mycket om ursäkt.

Nej ni. Nu har jag förlorat min bloggoskuld. Känns bra. Lev väl!