Jag är inte rädd...

... jag kan flyga. Imorgon ska jag för första gången äntra ett sjukhus och jobba som det jag pluggat för i fem år. Nervöst? Svar ja. Men jag inser att jag är min egen största fiende och om jag bara tar det coolt så kommer det nog (gah!) gå bra. Som tur är har jag ju en vän på ortopedsidan så jag behöver inte bry mig om att skaffa några nya (skämt). En hel del nervositet surrar runt i bröstet men, till min förvåning, också en rejäl dos förväntan och försiktig optimism. Jag kanske har växt till mig?