Grannar som gräddar pannkakor... Finns det värre tortyr? Svar ja efter rättsmedicinkursen, men ändå! Ens egen kanelpudrade filmjölk känns ganska futtig. Jag älskar pannkakor men tyvärr är jag beroende av någon som kan tillaga dem åt mig, då kan B komma väl till pass. I min barndom var det pappa eller mamma som fixade pankisarna. Pappa kunde snurra dem i luften när det var dags att vända dem. [... tid att sucka sentimentalt över de dagar som flytt och aldrig kommer åter...]
Men! Min käre granne, mr P, har förmodligen inte Ben&Jerryglass i frysen. Den med kakdeg. Nästan så att man vill knacka på och poängtera för honom att jag faktiskt har något gott inne hos mig också. Fast det kanske kan missuppfattas..?
Ikväll är det H med mr G.
Imorgon är det avd med två randande ST, en barnläkare och en psykiater (mr C och mr R). Då förstår man ju faktiskt själv att båda två per automatik är extremt tillmötesgående och sympatiska.
Nio män i mitt liv för tillfället alltså. Som jag alltid sagt: so many men, so little time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar