Amadeus och döden

I onsdags avlivades vår dvärgschnauzer Amadeus Johansson. Han blev 14 år (105 hundår) och liksom gamla människor började han höra dåligt och bli allmänt stapplig och förvirrad. Dessutom fick han upp den lilla mängd mat han lyckades äta och låg mest och sov om dagarna. Jag kommer sakna honom så mycket, han har varit med oss så länge! Han har alltid varit i bakgrunden och nöffat som en minigris för uppmärksamhet. Man har kunnat krama honom om man känt sig ensam och tramsa med honom när man varit glad.

Det finns så många minnen. När jag spelade tvärflöjt eller munspel ställde han sig alltid och ylade i högan sky. Han tog full sats för att jaga bort kajorna i trädgården. För att inte tala om igelkottarna som han aldrig fick pli på, hur mycket han än ylade. Oförglömligt var ju förstås när han svalde en groda. Hel. Eller när han gjorde alla konster på raken, utan kommando, för att få den där chokladbiten (vacker enkeltass, dubbeltass, dansa, ligga och rulla runt). Så satt han alltid så finurligt i trappan med rumpan på ett trappsteg och framtassarna på nästkommande. Det kommer kännas tomt när man kommer hem.

R.I.P. min lille Amusbubbe (bild kommer)