Jag har alltid varit en någorlunda duktig människa, ruggigt nära "pinne-i-rumpan-gränsen". Därför vet jag inte nu hur jag ska förhålla mig till Högen som växer för var dag som går. Fram tills nu har jag intalat mig att alla har en Hög, att det är sunt att ha en Hög, karaktärsstärkande och en morot för att gå upp på morgonen. Men så hände något. Högen har på något konstigt vänster växt till ett berg. Från att ha varit överskådligt och greppbart gled den mig ur händerna och förvandlades till ett diffust, oöverstigligt berg. Vad gjorde jag under tiden? Satt i en tågkupé, glodde på TV, bloggade, pratade i mobilen, sov..? You tell me, smartass.
Så länge man har en hög kan man med lite jävlar anamma ta en spade och skyffla undan några lass då och då med synligt resultat. När det blivit ett berg kvittar det hur många timmar man än sliter med sin spade, det är ändå typ lika mycket kvar.
Men jag har bara mig själv att skylla. Dynamiten slösade jag bort på cellbiologin så berget får väl stå där det står.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar